Sitter här med min bok som jag fick av Carlis grandma i julklapp (har inte ens träffat eller pratat med damen i fråga!), håret invirat i handduken och enormt sömniga ögon. Idag upplevde jag en känsla som jag blev förvånad över. Känslan tycktes vara ljusår ifrån mitt sinne och samtidigt mindes jag känslan väl. Endorfiner i tusental måste ha utsöndras i ljusets hastighet och på tal om ljuset så sken kvällens underbara solstrålar mig i ansiktet. Jag kom på mig själv att jag log. Log, stort och brett. Helhjärtat. Med hela magen. Som små, små nålar stack det ut i fingertopparna, ut i lilltån, upp på hjässan och jag kan svära på att håret växte en extra centimeter utav bara farten! Det kändes som om någon hade kunnat fotograferat mig, i just det ögonblicket, och visat mig fotografiet. Ser en bild av mig själv, alldeles klar och tydlig. Jag kunde känna hur ögonen bokstavligen tindrade till. Hur leendet var stort och vitt. Hur mina kinder var rosenfärgade och äppelformade. Hur solens strålar gav lyster till min hud. Vacker. I det ögonblicket hade en blixt fångat något vackert. Och jag kände mig lycklig.
L
L
y
c
c
k
l
i
g
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar